hahaha

Känslan av att läsa riktigt stor litteratur

Jag behöver aldrig mer skriva något för allt som behövde sägas är sagt, allt som behöver tänkas är tänkt.
Och jag är inte inte inte ensam för någon tvåhundra mil och 15 år bort har tänkt och känt samma sak.

Hela mitt liv är en ända lång rad förnekelser, flyktbeteenden och försvarsmekanismer, men jag har i alla fall genomskådat det, igen och igen och igen

Världen är full av jubelidioter, mentala vrak och om alla bara kunde erkänna det istället för att låtsas eller spela någon form av normalitet skulle vi kanske kunna vara lyckliga tillsammans

Och kanske slutar jag i en villa med en volvovovve medelålders halvfet man och osnutna ungar. Det skulle inte vara ett misslyckande.

Och kanske kommer jag aldrig över mina neuroser och panikångestattacker, kanske blir jag aldrig stark och fri och självständig
Men det gör inget

jag inser med jämna mellanrum att alltihopa bara går ut på att låta sig vara. åt hellvete med ursäkter och förlåt. Åt hellvete med dynamik och balans och styrka


För hela människor är så förbannat jävla långtråkiga, självsäkra övertygade människor är det omänskligaste jag vet


Vem vill äta frukost med en betongvägg?