Ecuador

Jag ar i Montanita, en by vid havskusten i Ecuador, det ar 35 grader i skuggan och aska i luften. Igar dansade vi hela natten, sand och kumbia och min nasa flagar.

En giftig fisk - med ett namn som inte gar att uttala - bet mig i foten i Peru. Hugg! Vi akte till sjukan och en hurtig, mullig peruansk doktor sprutade i mig 4 sprutor kortison pa 3 minuter, det var i tisdags, jag kunde rora mina tar for forsta gangen for ungefar en timme sedan, vi firade med pankakor och papayajuice.

I eftermidag tar vi bussen langs kusten till Pto Lopez, dar ska vi traffa Fer och ta det lugnt i nagra dagar.

jorge calvo 2

Ännu en lunch med pappa. Idag gillade jag honom. Han tar mig på allvar, pratar om stora saker. Jag är trött på småsaker, trött på alla skitord som snurrar runt i folks konversationer, trött på vardaglighet. Vi pratade om att gå vidare. Från äktenskap, militärkupper, i nya länder, med nya människor, att ta sin väska och gå, vidare.

Sen berättade jag om relationer och han sa, Lisa, man gör alltid vad man vill, det finns inga andra sätt att välja på.

sen drack vi tre koppar kaffe och vacinerade mig mot gula febern, den ska tydligen vara farlig. I Buenos Aires är det deunge epedemi just nu, det tänker jag på så fort dagdrömmarna om tango och uteserveringar blir för närgångna.

jorge calvo

min pappa pratar om släkten, det låter som en stereotyp sydamerikansk roman, påhittat. Jag kan inte relatera till att människorna jag träffar här faktiskt är familj, att mannen som sitter framför mig på soffan, vid middagsbordet, på tunnelbanan, faktiskt är min pappa. Pappa. Det hör ju vem som helst att det låter alldeles för surrealistiskt för att kunna vara sant.

frukt till frukost.

Den totala lyckan över att träffa någon som pratar ingliska. Herrejesus jag trodde aldrig skulle jag säga det men ett lamt amerikanskt pappa skämt är som kamelen i oasen i min lingvistiska öknen. Imorse pratade jag och min bror om frukt i en timme vid frukostbordet, frukt, ett av de få ämnen jag behärskar på dearest castellano. Ge mig en paus. Ge mig en amerikan eller åtminstonde en wannabee, ge mig åtminstonde ett flytande samtal om vädret

chilensk politik till frukost.

Imorse vaknade jag av att Emilia, min femåriga systerdotter kastade lego på mig, sen byggde vi ett slott där en indianprins var instängd hos en elak diktator, sen åt vi syltmackor.

Igår var jag hos Pablo på fest, en av hans vänner kandiderar till parlamentet och de hade uppstart för kampanjen.

Tacos, vin, tango, Rosa invigde mig i minst tjugo nya familjeband och kvällen blev natt och morgon medan min tjocka far, bror och deras vänner diskuterade politik och religion med fäktande armar. Jag förstod ungefär hälften och somnade på en utdragsbar madrass med spansk slang ringades i öronen.

Ikväll blir det mer middag, mer släkt, mer spanska och har jag tur får jag sova innan resan till bergen imorgon.

godnatt

un verbo cada dia

På spanska kan man böja samma verb på ungefär 40 olika sätt, beroende på person, tempus...osv.
Min pappa har lovat mig att om jag bara lär mig alla nyckelverb, och inget annat. Kommer jag kunna prata bra spanska.


Det här borde rimligtvis inte vara så svårt. Jag menar hur många verb kan det finnas?

HelloKitty-Land

Min syster Andrea är chef för en bank, hon är otroligt charmant, går till jobbet i dräkt, naturligt rödhårig (tillskillnad från mig), och en klippa. De säger att familjen är patriarkal i Chile, kanske andra familjer, men inte min. Andrea bestämmer över hela släkten. Det finns andra som tror att de bestämmer, tex min pappa, men han har fel, så fel.

Jag bor hos Andrea i hennes dotter Camillas rum, det är inte Camillas rum än, men det ska bli det om några månader. Lägenheten ligger i Alcantara, ungefär tio minuter från Santiagos centrum med Metron.




















Allt är lite grand som en tecknad film. Fantastikt.















Camilla, min vilda hellokitty-frälsta systerdotter.

Monte Maipu

Jag sov första natten hos min bror. Dagen efter kom Sandra. Det är väldigt konstigt att träffa sina bästa kompisar, bara sådär, på andra sidan jorden. Konstigt men bra. Sandra har redan rest i 7 veckor, mest i Argentina. Nu är hon här.

Vi åkte till en Monte Maipu, en elektronisk festival kanske 1 timme söder om Santiago. Såhär såg det ut:



















Sandra är typ bäst.




















La Yuki
















Min bror hade lånat ett sjukt tungt tält.




















La Juanita







































på dan är det för varmt för att dansa.
















inte i soluppgången.




















Besos!

Resan

23:00 Dricker öl med Disa på Kings. Senare drog vi till Fez klubb med Pedro. Ett märkligt ställe där de spelade varannan låt RnB och varannan Turkdisco.
















02:30 Efter lite nattmat och en del lätt tårfyllda farväl hoppade jag på bussen till Gatvick.
06:25 Gatvick airport














09:15 Flyga flyga flyga.
Jag flög ett lyxflyg med två egna säten, oändlig tillgång på apelsinjuice, bra filmurval och öronproppar som matchade mitt linne.














14:00 Welcome to the USA
Trots allt trubbel med biljetter, ambassader, visum, diverse prickar register så kom jag hör och häpnad in. Tada!














16:06 Tyvärr tunnades glädjen ut ganska snabbt när jag insåg att jag skulle spendera drygt 10 timmar på Atlanta airport. Kanske den tråkigaste flygplatsen någonsin.
















18:30 Tråååkigt. Dessutom hade jag glömt transforatorprylen som man behöver för att kunna använda utländska eluttag så mitt i upplösningen av andra säsongen Dexter dog min dator. What?














21:15 Boarding
I Sverige checkar man in över internet, I England checkar man in ståendes i en exakt kö, med markeringar mellan varje person, i Atlanta ropar en röst i högtalarna. In 15 minutes all passangers traveling with flght DL4793 to Santiago, Chile has to be ready to board. Sen springer alla mot damen i urtvättad blå dräkt bakom informationsdisken.
Den här hemska flygresanvill jag helst inte tala om, när jag suttit på min plats i fem minuter kommer en ung amerikanka med en fyra månaders bäbis och sätter sig brevid mig. All tid bäbisen inte skrek, gurglade eller gav ifrån sig andra orala ljud pratade hon konstant om blöjsorter, skolans moraliska förfall, mölkersättning och vikten av barvagn i "walking modell"
















Fredag 6.e 08:45 Santiago de Chile!

ny stad, gammalt folk

Disas College, Kings

Jag sitter i Disas rum på Cambridge och slösurfar. Det är otroligt hur snabbt det går att känna sig hemma. Vi faller in i gamla rutiner på fem minuter, lagar grönskaer i ugn med chevresås, dricker öl, kollar på film, tar upp samtalet där det avslutades i vintras, har picnic på hennes golv.

Det var väldigt klokt av mig att åka till cambridge innan chile, all den resångest jag haft hela vintern, men vägrat känna, exploderade i terminalen på stansted. Bang!
Då är det tur att man har vänner som inte bara är mer rutinerade resenärer än en själv utan dessutom kloka människor och förträffligt roliga.
Nu är jag lugn igen, peppad och inatt går bussen till Gatvick strax efter 02.00.

önska mig lycka till med amerikanska tullen.