Kajsa hänger på Akuten, que pasa gordo hänger i Gärdala, jag hänger inte med överhuvudtaget.

Ellen ringde igår och ratade om Plurals Couch och UKD och sa att kanske är det vi på riksteatern i höst och jag vet inte jag ska skratta eller gråta eller vad. Det känns osm om hur mycket jag än anstränger mig borde jag anstränga mig mer. The Ruth Fisher-syndrome. jag försöker och försöker och ändå blir det bara fel eller på sin höjd halvdant och när jag väl får vad jag vill ha vill jag inte ha det längre.
vad är grejen med mig och ambivalens?
vad är grejen med att jag bara vill käka scones i sandras säng rästen av mitt liv?

Tåget går klockan fyra och jag borde skriva fingarana av mig, fixa färdigt foldern, skicka in Roskildepapprena, kolla up CV:et, kopiera loggboken, diska, ringa Martin, Tilla och ES-resor.

Jag borde ta min röv samman och få tummen ur skrivkrampen.
För om man har tråkigt eller är fattig eller båda två i höst är det så hårt bara ens eget (läs, mitt) fel

men fack that skit för nu ska jag läsa klart min kioskvältare och blanda skivor