pop i tretakt och festivalfantasier

Jag vurpade på cykeln igår, sår på knäna och hundra sidor matte C hela natten.
RC peppade hårt på en ny cheer och tidningen är klar för fjärde gången.
Måndagar är som dom är.

Helgens pop-pris alla kategorier går till mig men det gör inget. Jag har aldrig varit speciellt mycket hip-hop eller hippie ändå. Varför försöka luras när trallmelodierna ändå lyser med neontext i pannan.

paniken just nu är över PA:t och det allmäna skol-förfallet.
Frånvaron får får får inte toppa över 20% då är det CSN som gör slut med mig.


för att leva upp till min nya poppiga-image avslutar jag starkt med ett låtcitat.


"that´s why I´m writing stuff like this insteed of telling it to your face
I´m sorry but It´s the only super-way I know how to comunicate"

Jag borde göra en hemlig blogg för alla texter jag bara nästan är nöjd med.
Ett stickspår för pubertala utlopp och patetisk poesi.

Sen skulle jag kunna maila adressen anonymt till utvalda personer som med hjälp av snirlikt utformade ledtrådar skulle få gissa vem jag var.
De skulle bli förvånade


om det gick skulle jag dra sängen till datorn så jag kunde somna med hörlurarna på

"and I got no time that I got to get to were I do not need to be"

Igår träffade jag en kille som kallade sig Karin och samlade på blå koppar med snirkliga mönster från kina.
Det finns alla sorters människor.

Den här veckan kan sammanfattas med tre saker
drömmar, dramatik och Jack Johnsson

söndag

Jag donerar mitt hjärta till träffsäkra pop-skribenter på fåniga Internet Communitys. Tacka och ta emot. Tugga och svälj.
Om verkligheten någonsin blir hälften så bra som fiktionen lovar jag att svälja en hamster.

Topp fem (utan inbördes ordning)
- Anna
- min pretto-kärleks-novell
- Nybakat bröd med avocadoblandatmedsaltochvitlöksmos
- ”If I could” - Jack Johnsson
- peppade planer

Jag har tappat Livs-motivationen.
Varför leva när så många andra redan har gjort det så otroligt mycket bättre?
Det här är inte destruktivitet eller ens en depression. Bara en hyllning till alla estetiskt korrekta konststudenter, visa sextonhundratals författare, cyniskt fyndiga serietecknare och melankoliska pop-kompositörer.

Känslan av att man inte ens borde ha öppnat munnen från början.

Idag hämtade jag min cykel utanför sporthallen, kollade på SFU och Gerillajobbade. Det var en bra dag.

”Det kan handla om att vilja stanna provocerande länge på tråkiga fester. Om att cykla en omväg hem eller hänga extra länge utanför matsalen. Om blickar som möts i smyg och meningslösa samtal man håller ändå. Diskussioner och bråk och brottning, fast vi håller ju med varandra egentligen. Håller med och om och av varandra. Men det är inte sånt man pratar om högt, förståss. Ordet ”Oss” har ännu inte fått någon betydelse”


jag har bestämt mig för att alltid vara precis så pretentiös jag vill




det är ett stort steg för mig

det finns så många negativa ord på P

panikslagen
patetisk
pubertal
pretentiös
pessemistisk
pekoral
pompös




de säger att man mår bra av att må dåligt ibland

hahaha

Känslan av att läsa riktigt stor litteratur

Jag behöver aldrig mer skriva något för allt som behövde sägas är sagt, allt som behöver tänkas är tänkt.
Och jag är inte inte inte ensam för någon tvåhundra mil och 15 år bort har tänkt och känt samma sak.

Hela mitt liv är en ända lång rad förnekelser, flyktbeteenden och försvarsmekanismer, men jag har i alla fall genomskådat det, igen och igen och igen

Världen är full av jubelidioter, mentala vrak och om alla bara kunde erkänna det istället för att låtsas eller spela någon form av normalitet skulle vi kanske kunna vara lyckliga tillsammans

Och kanske slutar jag i en villa med en volvovovve medelålders halvfet man och osnutna ungar. Det skulle inte vara ett misslyckande.

Och kanske kommer jag aldrig över mina neuroser och panikångestattacker, kanske blir jag aldrig stark och fri och självständig
Men det gör inget

jag inser med jämna mellanrum att alltihopa bara går ut på att låta sig vara. åt hellvete med ursäkter och förlåt. Åt hellvete med dynamik och balans och styrka


För hela människor är så förbannat jävla långtråkiga, självsäkra övertygade människor är det omänskligaste jag vet


Vem vill äta frukost med en betongvägg?

fan

torsdagstankar

allt är ett ända stort svälj det och gå vidare.
klipp dig och skaffa dig ett live, out goes the dreadlocs in comes the income.

Fakta:
Sovmorgonen ersattes av pretentiöst pragmatiska politiker, Jimmy dissar mitt polygamiarbete och Sandor var inte ens en tredjedel så snygg som boken utlovade. Skvallret uteblev men framtidspeppen toppade runt lunch och om vi bortser från att jag råkade missa en och annan lektion bara delvis av misstag så är skolläget lungan. Emelie står för dagens mest autentiska analys och jenny colste för den fetaste prestationsångesten.
En svarthårig man/pojke/grabb från Ljunkan höll suspekta monologer om droger och Mats johnsson ska jag nog inte ens nämna (då blir väl de få blog-prenumeranter jag eventuellt har lyckats skaffa mig avsmakade för all framtid).

i helgen åker jag antingen till norrland på mental-spa-weekend eller låser in mig med kolsvarta persinner och två säsonger six fet under. För resten av linköping går det på ett ut. Förhoppningsvis har eventuella katastrofer blåst över när jag gör comeback till balträningen på söndag.

vad spelar det för roll om man flyr från sig själv så länge man aldrig hinner ikapp

alla synonymer till trött

under dagens mörkaste ögonblick funderade jag på att gå i ide och inte konfrontera världen igen föränn tidigast i mitten av maj. Vårblommor framför snö, UKD framför scenup, student framför skola.

jag klagar egentligen hel utan andledning. Eller som Martin sa
- för faan. käka glass så pratar vi om framtiden och henna-hippie-kollektiv i Val Paraiso.


den här helgen väger tungt på plus sidan.