nostalgi

Jag lider av nostalgi.
Igår satt vi vid folkungagatan, drack öl och pratade om att vara femton och fortfarande tro på saker. Nu låter jag bittrare än jag är. Kanske.
Vi pratade om åttanpoppare, pubertespunkare och högstadiepoeter

Jag känner mig som när jag var åtta och precis hade fått min första cykel. Det var på sommarsätllet, tusen grusgångar och den där känslan av att den ända begränsningen sitter i hur lågnt jag orkar trampa. Första gången man insåg att världen är större än trädgården, stööre än den lilla trampolinen vi barnbadet, oändligt mycket större.
Att trampa upp för den på den tiden oändliga backen vid peters brygga och inse att det aldrig tar slut, att stigen blir en gång som blir en väg. Att för första gången själv komma till en korsning och inse att tar jag fel väg aknske jag inte hittar hem igen, det finns fyra vägar och det är upp till mig att välja, åka hem elelr fortsätta?
Om jag inte vänder i tid hinner det bli mörkt.

btw är SJ ett fuckingjävlaperklemongoshellvete till skunkluktandebajspruttandekräksmanglandeskit företag
just det